Ur kulturhistorisk synpunkt har badet i alla tider utövat ett särskilt inflytande på människornas sociala tillvaro. Hos Orientens folk var badet nära förbundet med den religiösa kulten, i det att man hos dem ansåg kroppens renhet liktydig med sedernas renhet. De semitiska folken var genom religiösa föreskrifter ålagda att bada och därför ansåg de reningsbad efter vissa av kroppens funktioner, eller efter vidrörandet av orena föremål samt sjukdomar som rituella handlingar. Ungefär under samma former finns bad omtalat i sanskritlitteraturen samt hos perser, egyptier m.fl. Hos alla de nämnda folken synes det dock varit fråga mera om tvagningar eller kalla doppningar än om egentliga bad. Hos grekerna finner vi badet mera utvecklat, grekerna använde bad för bl.a. medicinska skäl och för njutning. Grekernas kraftigta svettbad efterföljes alltid av kalla begjutningar eller neddoppningar i floder, i särskilda bassänger.

Romarna gjorde så småningom bekantskap med det grekiska badet. Det infördes till att börja med i mera enkel form på rikas lantgårdar, och folket fick först under republikens sista tid göra bekantskap genom en mängd små badstugor, som uppfördes lite här och var. Under kejsartiden inrättades storartade badanstalter, vilka gjorde dessa bad till en hela folkets egendom. Män och kvinnor badade ofta var för sig; men det fanns faktiskt även s.k. gemensamhetsbad, balnea mixta, där hänsyn inte togs till de badandes kön. Det romerska lyxbadet var ett varmluftsbad - det romerska folkbadet, eller legionernas bad, var inrättat efter andra grunder, det var nämligen ett fuktigt svettbad, mycket liknande nutidens bastubad.